Sonen har blivit väldigt bekväm av sig och verkar tro att jag och hans pappa är anställda i detta hemmet för att passa upp på honom...
Detta scenario utspelar sig ett par gånger varje dag: (Olika saker varje gång, jag valde mackan som exempel)

K: -Mamma, jag är hungrig!
J: -Ok, skulle du vilja ha en macka?
K: -Ja
J: -Vad vill du ha på den?
K: -Vet inte, hjälp mig tänka
J: -Tänkandet får du faktiskt sköta själv
 Denna kommentar brukar utlösa ramaskri och en massa "jag kan inte". Tillslut lyckas vi med enade krafter komma på vad som ska ligga på mackan. Mackan fixas klar, jag kallar på Kevin att han kan hämta den. (Jag brukar fixa mackan till honom när jag ändå gör min egen, det kanske är där felet ligger...?)
K: -Kom hit med den!
J: -Nä så minsann, du får faktiskt komma hit och hämta den själv.
K: -Om du kommer med den så får du puss och kram....

Den 4-årige sonen har redan lärt sig att mammor tycker om att kramas och använder det mot henne för att få som han vill... Vad månne det bliva av detta barn?