När jag ser tillbaka på hösten undrar jag hur jag över huvud taget lyckats ta mig igenom den... Det mesta har gått fullständigt åt skogen känns det som.
Elise har varit mer sjuk än frisk sen hon började på förskolan så varken jag eller Lasse har många veckor vi varit på jobbet hela veckan. Detta har ju ganska självklart resulterat i en aningens ansträngd ekonomi och grälen har duggat tätt.

En annan anledning till alla våra bråk är att jag är ilsk som ett bi... man blir tydligen det när man har värk. *blääää*
Mitt ont blir bara värre för var dag som går och ibland känns det övermäktigt, jag stoppar i mig mina värktabletter, ler och ser glad ut på jobbet men när jag kommer hem rasar fasaden och jag blir en mindre trevlig männinska att umgås med.

Jag vill inte vara denna människa längre så jag tog mig iväg till doktorn... igen...
Inte blev jag klokare av det inte, han sa att min värk förmodligen var relaterat till att min kropp tolkar smärtimpulser på "fel sätt". Jag har tydligen egentligen inte så ont som jag tror... det finns inget fysiskt fel, inget man kan peka på som berättar varför jag har sådan värk.
Han menade även att "dagens leverne" kan åstadkomma detta. Så akta er för stress och sömnbrist för då kan det bli så här...

Mina vänner vet inget av detta eftersom jag tyvärr isolerat mig totalt pga detta. När jag kommer hem på kvällarna är det barnen som gäller och när de sover ligger jag bara i soffan utan ork och kraft och med en obeskrivlig värk i hela kroppen. I det läget är man inte så sugen på att lyfta luren och prata med någon, vilket resulterat i att några vänner har jag inte pratat med på minst ett halvår! :-(

Hoppas att några av dem läser detta och förstår!

Kram